erilia

Ridsport är en dyr sport, hur sjukt dyr som helst.  Ska man komma till toppen måste man lägga ner mycket energi och pengar som inte alla har. 

 

Jag har ridit sedan jag var fyra år gammal, och sedan jag var sex år och förstod att man kan ha en alldeles egen ponny har det varit min dröm.  Dock har jag växt upp med en ensamstående mamma som inte riktigt förstod risdporten och då hon själv var och är rädd för hästar var rädd att jag skulle skada mig om jag hade en egen ponny. Därför var jag en ridskoleryttare fram till 18 års ålder, då köpte jag tack vore snälla mamma Erilia, min lilla ögonsten.Jag köpte en häst och betalade dess dubbla värde för att hon bara kändes rätt, i stunden jag skrev under avtalet var jag säker på att jag begått mitt livs största misstag. Jag hade köpt en grön arab på 6 år! Jag skulle aldrig mer se en hopptävling. 

 

Jag fick ofta höra att jag gjort fel och kämpade ändå på, jag har en tajt budget för att ha råd med träningar, foder, stallhyra och jag har inte råd att tävla varje helg eller spontanshoppa ridkläder. Jag har en häst jag köpt för 5000 som jag nu fått högre bud på.Men under dessa två år har jag sneglat på de tjejer som varit i vårt stall med välridna hästar som köpts för strax under milionen, hästar som hoppar allt man styr dem på. Tjejer som rider med veredusskydd, eskadron schabrak och i GPA hjälm. Jag har gått runt och varit bitter och sur att jag själv sparar på vartenda öre då jag skulle köpa en ny sadel som för dem var en liten utgift. 

 

Men då jag ställde mig frågan, vill jag köpa en startklar häst? Så var svaret ett nej! Jag älskar Erilia och hon skulle så klart stanna kvar, men jag vill inte ha en häst att bara plocka rosetter på. Jag vill ha en häst som är anpassad till mig, en häst som jag förstår och kan läsa hela tiden unde ritten. So what? Jag kanske aldrig tävlar igen, men jag har en personlig häst. Och det betyder mest för mig