Det där med tränare
Idag hade ponnyn ledigt, vi gick bara en promenad tillsammans innan hon skulle få lunch. Imorgon har jag träning klockan 8 på morgonen... yey så tidigt :( Men jag måste prata med min tränare, låt oss säga A... hon har hjälpt oss så mycket men samtidigt så är jag liite för trygg med henne, jag vet att hon kan hoppa upp och hoppa ponnybus när det känns för högt och därför kontaktade jag min förra tränare som otroligt nog äntligen hade tid att träna mig - C. Ja jag vet det låter ju bra, då kan jag ju hoppa en gång i veckan och rida med två tränare.. saken är bara att jag känner resultaten då jag tränar med den andra tränaren, jag får råd från en annan person som ej sett mig varje dag sedan 1 år tillbaka utan som sett mig innan jag köpte häst och som vet hur jag ridit innan. Jag är vän eller bekant är mer korrekt med båda, och de är båda superbra, dock har en av dem mer erfarenhet.. och jag vet inte vad jag ska göra..
Ska jag stanna kvar hos en tränare som tagit upp oss från botten till den sportponny jag har idag. Eller ska jag tacka för de dagliga träningarna och fortsätta vidare. Nu när jag skriver det här känns det ju så fånigt.. Men Erilia är en så speciell häst, araber är lite mer än andra hästar, de har sitt egna liv men de vet precis vad du känner och tänker. Och vi som ekipage har klickat med A, dock har vi problem som måste lösas som vi inte lyckats lösa tillsammans, och varje tränare kommer till en punkt där den sagt allt den kan säga.
C i sin tur, är en otroligt erfaren tränare, men han känner inte min ponny lika väl som A gör, han kommer aldrig förstå den utveckling hon gjort. Det han ser är mina brister och mina ambitioner. Som han sa igår när jag efter hoppningen sa att jag kanske ska gå över till dressyr då jag blivit så feg "Jag ser ju i dina ögon att det är det du vill. Du vill hoppa, du är lycklig då." Det gav mig en pusch frammåt. Men han vill gärna att vi byter till bett igen, vilket jag är tveksam till.
Jag tror ni förstår situationen, jag hatar att behöva säga nej eller nej tack och det kommer ag att få säga till en av dem nu. Jag måse välja det som är bäst för vår vidareutveckling.
Ska jag stanna kvar hos en tränare som tagit upp oss från botten till den sportponny jag har idag. Eller ska jag tacka för de dagliga träningarna och fortsätta vidare. Nu när jag skriver det här känns det ju så fånigt.. Men Erilia är en så speciell häst, araber är lite mer än andra hästar, de har sitt egna liv men de vet precis vad du känner och tänker. Och vi som ekipage har klickat med A, dock har vi problem som måste lösas som vi inte lyckats lösa tillsammans, och varje tränare kommer till en punkt där den sagt allt den kan säga.
C i sin tur, är en otroligt erfaren tränare, men han känner inte min ponny lika väl som A gör, han kommer aldrig förstå den utveckling hon gjort. Det han ser är mina brister och mina ambitioner. Som han sa igår när jag efter hoppningen sa att jag kanske ska gå över till dressyr då jag blivit så feg "Jag ser ju i dina ögon att det är det du vill. Du vill hoppa, du är lycklig då." Det gav mig en pusch frammåt. Men han vill gärna att vi byter till bett igen, vilket jag är tveksam till.
Jag tror ni förstår situationen, jag hatar att behöva säga nej eller nej tack och det kommer ag att få säga till en av dem nu. Jag måse välja det som är bäst för vår vidareutveckling.
Kommentarer
Trackback
