erilia

Det gick minst sagt uruselt idag, vi "hoppade" och jag stressade mest upp mig på en massa små saker. Har lite att göra med att jag pluggar järnet och är lite allmänt coca cola påverkad efersom jag fått i mig en del av den under den senaste tiden. Så jag är lite överpigg samtidigt som mitt huvud snart exploderar.

 

Vi började med att bara värma upp, redan där var jag mest koncentrerad på "vad hon kan bli rädd för" det största felet man kan göra. Sedan värmde vi upp på ett kryss som byggdes om till ett rättuppstående min hoppfobi var tillbaka jag styrde på hindret såg avstånden och kände tempon men visade inte hindret noga för henne och tänkte bara på att vi kommer att krascha, vi är väldigt samspelta och hon förstår varenda ryckning i min kropp och stannar när jag tvekar. Det är här som min underbara tränare rycker in och bara pratar på medans jag rider för att lugna mig lite, dock gick det inte så bra så vi pratade genom allt och så fick jag hoppa krysset igen, sedan ställde han samma höjd som hon vägrat vid. Vi flög en bit över, en stor bit. ändå tänkte jag vad som kan gå fel när vi hoppar banan. Min tränare fick allt springa fram och tillbaka idag för att stå vid vartenda hinder jag hoppar som mentalstödjare. Och jag är tacksam att han inte gav med sig då jag bönade och bad om att han skulle hoppa henne. Istället förklarade han lugnt att alla har dåliga dagar, och det är inte han och tottis som är ett team utan hon och jag, och det är jag som ska tävla och jag som ska utvecklas med henne och inte han. Det är jag som måste inse att mina små små fel orsakar tvekningar hos min ponny. Och att det inte handlar om att han ska lösa ett problem utan att jag ska göra det eftersom jag kan men inte kan tro på mig själv.. ja det blev ett psykologbesök på hoppbanan idag ;)

 

 

Men jag tycker att det är viktigt hos en tränare att känna den ryttare dem tränar att kunna läsa ryttaren och reagera beroende på dennes humör. C kan skrika men han kan också förklara saker lugnt om och om igen. Han vet vad som funkar när, han ser när jag är så pass rädd att jag inte kontrolerar det och när jag bara är osäker. Det händer att vi skriker som helsike på varandra utan någon anledning och alla runtomkring tror att det är något seriöst fel på oss men resultaten syns.

 

Imorgon ska jag prata och utvärdera passet med C lite, jag vet vad jag gjorde fel och varför jag gjorde det. Och så ska jag be Tottis om ursäkt för dagens pass och krama henne lite extra då hon vekligen har det tufft med mig ibland, dock har denna ponny gjort en otrolig resa, de flesta tror inte sina ögon, och jag tror inte heller på det denna häst kan ibland... för hon vet inga gränser för hur bra hon kan bli