erilia

När vi kom till det nya stallet var det fortfarande sommarlov för många ungdommar därför sammlades många småtjejer och beundrade den nya lilla araben som snabbt blev en favorit. Erilia longerades mest och reds i skritt trav, många hade sina små åsikter om hur hon rids på tok för lite. Och jag fick ofta lyssna på dem... 

 

Tyvärr var stallet allt annat än jag hoppats på, stall alltiallon drack från morgon till kväll kändes det som, hästarna blev sällan fodrade när det var dags, det fanns inga hagar även om jag blivit lovad så när avtalet skrevs på. Boxarna städades aldrig, så jag mockade själv och fick utskällning för det! Jag sa upp stallplatsen och hade en månad kvar när det som inte fick hända hände, stall alltiallon slog tottis med ett grepp i benet, hela bakbenet blödde och min höst galoperade ut på fotbolsplanen brevid stallet, inte fick jag reda på det av stallägaren eller stallchefen, nej det var småtjejerna som ringde då de hade fått tag på min häst som stallpersonalen sket i, och då de tvättat såret. 

 

Jag belv ursinng, samtidigt som jag grät då jag visste hur min häst mådde, jag sprang till stallet, försökte först prata med stall alltiallon som sket i mig, därför gick jag till stallchefen. Jaha det hade hänt något, men ojdå. Jag sa att jag ändå tar min häst härifrån och tills dess har endast jag tillträde till henne. Då kom stallaltiallon och började skrika ut könsord mot mig.

 

Två veckor senare satt vi på transporten igen. På väg mot ett litet utestall på 24 boxar med endast privathästar, lugn och ro samt reda var namnet. Ja vad ska man säga vi stormtrivs än idag och står där sedan januari 2011. Efter bara någon månad var hon mycket lugnare, det var inga barn som sprang runtom stallet, inga som skrek eller busade. Bara folk som kom dit, skötte om sina hästar. En kille som matade dem och släppte ut dem i hagarna. Dock var ju vår ridning inte på högsta nivå än. Oftast styrde tottis som blev rädd i det svamlande tältridhuset, jag hängde med i svängarna bara. De flesta kollade med stor förvånelse i ögonen - den där hästen blir det ingenting av - trodde dem. Min mormor blev skräckslagen då hon longerades och slog med benen åt alla håll och kanter. Men jag stod på mig framför de andra, även om jag ofta tvekade för mig själv. 

 

bild tagen dagen då vi kom till det nya stallet