erilia

Det klickar inte mellan mig och tottis på sistonde, antingen så rider jag som en kratta eller så reagerar jag inte när jag ska alls.... Det är nästan så att jag sätter ihop en anons och låter henne vadra  vidare då jag vill att hon utvecklas. I bakhuvudet sitter dock medvetandet om att det faktiskt är en grön häst jag sitter på, ett sto ... och en arab. Jag vet att man gör flera steg fram för att backa med dem unga. Att en liten läskig vattenpöl kan förstöra hela passet.. Och jag vet precis hur långt vi två har kommit tillsammans, jag köpte en liten undernärd arab. Hon kunde inte fatta galopp för skänklarna och var rädd för träns och sadel. Tillsammans har vi lärt varandra mycket, hon är min pärla men jag har medvetandet att jag är ganska så stor för henne, och att en liten känslig ryttare hade kunnat göra susen. Dock så tänker jag med hjärtat, jag har svårt att släppa henne och släppa vår resa.

 

Jag tänker ge detta en månad, ge henne en paus från hoppningen, göra hoppningen rolig och kravlös igen, ta en galopp längst floden och om vi har problem då än... ja då tar jag beslutet därifrån.