erilia

Jag har rotat i en massa arkiv, och hittat min hästs stam, men det fick mig att tänka.

Jag skulle inte ha en häst egentligen, men det var något hos henne, hon var inte bra inriden, hon var lärd att man bara kan galopera på vänster ben, hon stegrade sig så fort något inte passade henne. Jag blev varnad att hon inte als går att fånga i hagen, utan att man ska springa efter henne med spö och försöka jaga in henne in i stallet (hon stod i en lösdrift då). Men vi klickade, efter 5 minuter sa jag att den hästen ska bli min.

Två veckor senare, gick hon genom vet. undersökningen och betalades. I början stod hon kvar i sitt gamla stall, men att hon skulle tas in närmare dör jag bodde var en självklarhet. 3 veckor senare satt jag i en bil som drog MIN häst efter sig, jag lastade av henne på en ridskola, och de flesta häpnade, hon ville inte gå in i boxen, och släpade runt mig på gårdsplanen. Vi blev aldrig kvar i det stallet länge men under de 2 månader hon stod där konstanderade alla att hon adrig skulle bli något.

Vi flyttade till ett lugnt litet privatstall, och började vår resa. Vi spenderade två timmar på lek i hagen och min lilla fux följde alla mina steg. Sedan lärde jag henne att sadeln inte bits, sedan tränade vi att stå still vid uppsittningspallar, och när det var avstökat var det dags att muskla upp min tjej. Vi började träna för tränare, och fler och fler problem kom fram, den förra ägaren hade ridit helt fel, h*n hade bara ridit ett år men gav sig in på att rida in en arab, det gick inte därför red h*n på graman, inspänningstygel, gouge och halsförlängare samtidigt. Vi fick helt enkelt låta henne gå utan kontakt i munnen och hoppades att det skulle lösa sig. Långsamt klätrade vi upp, från vägringar vid titthinder till 120 cm oxrar och vi fortsatte framåt.

Elittränare frågade om hon var till salu, min lilla ögonsten, min lilla stjärna som jag funnit. Tyvärr var turen inte på vår sida, jag åkte in och in på sjukhus och hade min lilla vän i stallet, jag åkte upp varje dag och kunde träna igen efter 2 månader.

Det har studvis varit ett helvete, en arab har sin egna lilla värld. Det fanns dagar jag åkte till stallet efter skola och jobb och var rädd för ännu ett bråkpass. Men då jag kom så stod hon där och gnäggade i sin hage, sen satte hon av i världens fart mot SIN matte, och det gav mig hopp.

Erilia är det bästa som hänt mig oavsett om hon har en vacker stam eller bara är en "galen arab".