erilia

Nu kan ni tävla om ett sett från HV Polo HÄR, eller tryck på bilden för att komma dit

Nu kan man vinna stigbyglar hos teamjumpers.se tryck HÄÄÄÄR för att komma dit, bilden är också klickbar

En CASCO hjälm, använd några få gånger, strl S (50-55 cm) 300 kr

Helt NYA Mountain Horse stövlar strl. 41 800 kr



Helt NYA ridskor från HÖÖKS strl 39   100 kr



Helt nya vinterridstövlar från Euro-Star strl 38  300 kr



Ridbyxor 200 kr styck

Jag har ju krivit allt om min lilla fux nu eller tja det mesta. Men inget om mig.

Jag är 20 år gammal. Började rida som 4 åring och är fortfarande helt kär i ridningen och hästarna. Jag har ingen hästkunnig förälder, och alla i min familj är hästrädda. Och även om jag enligt många tränare var en lovande ryttare och dem råddde mamma att köpa mig en ponny så blev min dröm sann den 11.10.2010, jag var då 18 år och köpte Erilia. Hon är alltså min första häst. Eller tja då hon köptes var hon ju en ponny :P

Jag har också hund och katt, och en otroligt stöttande sambo. Jag vet inte hur många gånger han vaknat klockan 5 för att åka på träningar, tävlingar, osv. Han är den som bär runt på sadlar, täcken, hö, ja allt, men han klagar alltid. Det var också han som fick mig att köpa häst. Jag red på ridskola då vi träffades, men då jag red 7 dagar i veckan så blev det dyrt, någon dag sa han "Vore det inte billigare med en egen häst?" och tre dagar senare fann jag Rödis.

Jag är hoppryttare, men jag tycker att dressyr är helt ok, så länge man inte slår eller sparkar sönder hästarna som tyvärr vissa dressyrryttare gör :( Erilia har också fått mig att börja med natural horsmanship, som jag försöker utveckla mig inom.

Har nu fått höra ursäkter från många håll, för att de dömt ut min lilla stjärna. Hon var en liten vilde då hon köptes - hon köptes skrämd och hade då blivit slagen och skadad av människor. Jag satsade då stort inom hoppningen, tävlad 140cm, och satsade helt plötsligt på en liten galen arab. Min tränare trodde inte på henne, jag la ner kraft, blod och många tårar. Jag har slagit sönder knän och haft 2 hjärnskakningar.

Men jag har fått en otrolig häst, en häst som får alla att gapa då hon börjar trava, som får alla att tveka på om dem inte sett fel då hon hoppar. Vi har lärt många en viktig läxa, man ska aldrig dömma ut en häst, en häst som blivit slagen och svält av sina förra ägare kan finna tryggheten och kan växa så pass mycket inombords att den slår andra med hästlängder ;)

Jag har en vän som känner mig bättre än alla andra, en vän som pussas och kramas. Jag kan inte beskriva det som finns mellan oss två- vi är ett team.

Om du vill tävla om detta fina träns ska du klicka in dig HÄR

Tävla om ett läckert tagelarmband HÄR

Antar att de flesta börjat rida ute, och frbereder sig för den kommande sommarsäsongen som för många innebär mera tävlingar än på vintern.

För mig skulle det också vara så, tyvärr har jag fått en inte så bra vana. Jag får bokstavligt talat panik vid hinder, min tränare hoppar rödtotten och jag försöker komma över små små hinder. Jag kollar nogrant på tpsen Shirin får i PA3 och har själv vänt mig till en sportpsykolog.

Allt sitter ju i huvudet men man måste veta hur man ska arbeta sig bort från det.

Var med och tävla om ett personligt smycke hos linn, bilden är länken

Bilden är en länk

www.chevalridsport.se

Jag måste få avreagera lite faktiskt. Men man kanske bör ta det från början.

Vi har en liten tjej i stallet som förut red med samma tränare som jag. Men hon klarade inte av sin häst som åkte till en tillridning till en av mina bekanta. Sedan dess har varken hon eller hennes mamma haft någt problem med att dra upp mig från sängen klockan 7.00 med sina telefoner eller väcka mig vid klockan 23.00 för att rådfråga mig då hennes föräldrar inte har någon häst vana och hon bara har ridit något år.

Jag hjälpte att leta sadel, för att de sen skulle bli sura att alla var så dyra, jag hade hittat både passier ch prestige sadlar under tusenlappen, de köpte istället en dåligt liggande sadel av en tjej i stallet eftersom den var på plats ch 200 spänn billigare.

En vecka senare ringer de mig om jag kan komma då hästen beter ig lustigt då man sadlar, jag kommer och säger att sadeln ligger så att den skaver hästen som såg ut som ett benrangel då han var för pigg för tjejen så de km på att ge han mindre mat. Jag säger till att de ska sluta använda sadeln, men 3 dagar senare blir jag uppringd att hans manke blöder pga skav, och de undrar om de kan låna min padd och rida vidare.

Som tur är tillkallas veterinär några dagar senare, sm säger att hästen bara kan longeras, och ej får sadlas. Dock ringer de mig igen, för hästen har mkt energi och de vet att jag löshoppar min häst, det skulle de vilja göra med sin men vet inte hur. Jag stiger upp tidigt en helg då jag är ledig för första gången på 2 månader, hjälper dem, även om jag är sjuk och har ont att bära fram allt då de inte rör en enda bom.

Sedn blir jag tillfrågad om foder, då hästen måste äta upp sig, jag säger att någt med energi som utsöndras långsamt vore bäst och skickar länkar, de köper ett högenergi musli och undrar varför hästen blir super pigg.

Någon vecka senare tystnar min telefon, en ny tjej har kommit till stallet med en häst hon delvist äger. Mamman tycker hon rider så fint, henne ska hennes dotter rida med någn gång i veckan, det är så dyrt om hon ska rida för tränare varje dag. Jag börjar bli retad av "ridläraren" och den lilla tjejen, konstant får jag pikar, om min häst eller utrustning. Efter att ha snålat på sadeln har de råd med ett nytt extra stort måttbeställt sadelskåp som de retar mig med, jag är dålig sm har ett litet och använt, och som har en liten häst och inte en storhäst, jag klarar säkert inte av någon stor häst.

De första veckorna skiter jag i pikarna, men efter att få från flickan höra att hn under en träning åkt av två gånger, ch tränaren gjort det samma, och hon inte vet vad de ska göra, och att tränaren påstår att man ska longera en häst på repgrimma för lösgörande effekt då man har mer kontroll på en repgrimma än på inspänningstyglar tex. Jag orkar inte säga något, men min kompis som sitter bredvid gör det.

Sedan dess kommer den lilla tjejen in på mina träningar för att säga hur ful min häst är och hur dåligt jag rider. Jag är ganska sjuk och får för läkare ej rida då jag svimmar lite då ch då, och rätt medicin måste in innan jag får upp på hästryggen, dock delar jag dt ej med hela stallet och därför får jag höra att jag säkert inte kan hantera min häst när min tränare rider henne.

Jag är egentligen stark, och kan ta sådan skit, men just att jag hjälpt dem och nu blir behandlad så ... Dessutom spelar det inte roll hur dyra saker man har, och vem som köpt dem utan vad man kan i ridningen.. iaf för mig

Såg att man kunde vinna ett nytt jättefint sett här, tävlingen sponsrars av cheval ridsport

Många har frågat mig, och många gånger har jag funderat. Varför just hon? Jag köpte henne efter att jag fyllt 18 och hon var dp en D ponny, under sin tid hos mig har hon dock växt över D ponny måttet. Hon var väldigt grön för sitt pris, och är en lite halvtokig arab. Ändå lånade jag pengar och köpte en häst som jag suttit på i hela 5 minuter på provridningen.

Det sa bara klick. Min första tanke var att utbilda henne och sälja för en större summa. Jag såg potential som nu alla ser att hon har. Men efter en vecka var jag fast. Jag stod dåligt till ekonomiskt då, och jag skulle vara tvungen att skaffa medryttare, 3 stycken personer provred, men ingen dög. Jag jobbade extra och drog in på alla nöjjen för att ha råd. Men jag kunde inte dela henne med någon.

Visserligen kommer vi kanske inte till toppen, vi hoppar 120 hemma men hon är tittig på allt och kan därför, och kommer troligen att vägra ut sig på tävling. Jag kommer aldrig nå ditt jag vill med ridningen på henne pga hennes mått och just rädsla, hur lätt är det att tävla en transporträdd häst som du inte alltid får med dig ut?

Men nu kan jag inte svika henne, oavsett vad som händer hoppas jag på att kunna ge henne ett livslångt hem. Kanske letar jag en mindre ryttre som kan tävla henne? Tja.. jag kan ju bara skratta ut denna idee redan nu, jag vet att jag inte ger bort henne till någon. Hon är så personlig. Allt hon kan har vi jobat fram, vi två, tillsammans.

Kanske blir det en häst vid sidan om, men hon får alltid gå kvar vid min sida.

Jag har rotat i en massa arkiv, och hittat min hästs stam, men det fick mig att tänka.

Jag skulle inte ha en häst egentligen, men det var något hos henne, hon var inte bra inriden, hon var lärd att man bara kan galopera på vänster ben, hon stegrade sig så fort något inte passade henne. Jag blev varnad att hon inte als går att fånga i hagen, utan att man ska springa efter henne med spö och försöka jaga in henne in i stallet (hon stod i en lösdrift då). Men vi klickade, efter 5 minuter sa jag att den hästen ska bli min.

Två veckor senare, gick hon genom vet. undersökningen och betalades. I början stod hon kvar i sitt gamla stall, men att hon skulle tas in närmare dör jag bodde var en självklarhet. 3 veckor senare satt jag i en bil som drog MIN häst efter sig, jag lastade av henne på en ridskola, och de flesta häpnade, hon ville inte gå in i boxen, och släpade runt mig på gårdsplanen. Vi blev aldrig kvar i det stallet länge men under de 2 månader hon stod där konstanderade alla att hon adrig skulle bli något.

Vi flyttade till ett lugnt litet privatstall, och började vår resa. Vi spenderade två timmar på lek i hagen och min lilla fux följde alla mina steg. Sedan lärde jag henne att sadeln inte bits, sedan tränade vi att stå still vid uppsittningspallar, och när det var avstökat var det dags att muskla upp min tjej. Vi började träna för tränare, och fler och fler problem kom fram, den förra ägaren hade ridit helt fel, h*n hade bara ridit ett år men gav sig in på att rida in en arab, det gick inte därför red h*n på graman, inspänningstygel, gouge och halsförlängare samtidigt. Vi fick helt enkelt låta henne gå utan kontakt i munnen och hoppades att det skulle lösa sig. Långsamt klätrade vi upp, från vägringar vid titthinder till 120 cm oxrar och vi fortsatte framåt.

Elittränare frågade om hon var till salu, min lilla ögonsten, min lilla stjärna som jag funnit. Tyvärr var turen inte på vår sida, jag åkte in och in på sjukhus och hade min lilla vän i stallet, jag åkte upp varje dag och kunde träna igen efter 2 månader.

Det har studvis varit ett helvete, en arab har sin egna lilla värld. Det fanns dagar jag åkte till stallet efter skola och jobb och var rädd för ännu ett bråkpass. Men då jag kom så stod hon där och gnäggade i sin hage, sen satte hon av i världens fart mot SIN matte, och det gav mig hopp.

Erilia är det bästa som hänt mig oavsett om hon har en vacker stam eller bara är en "galen arab".