erilia

Jag ska snart sätta mig på cykeln och ta mig till Tottis, min sambo är på middag hos sin familj och jag och djuren ska mysa hemma.. vi har tre marsvin, katt och hund hemma nämligen :P. 

 

Tjafsade lite med stallägaren igår och hoppas smått att jag inte behöver träffa honom eller någon annan förutom min tränare och mina kompisar i stallet. Jag blev arg pga. att jag tycker han inte håller avtalet, vi har sand som underlag och det dammar som bara den därför brukade det vattnas av den förra ägaren tre gånger om dagen, det görs inte nu och Tottis är allergisk mot damm, han anser att det finns vattenslangar och vi får vattna själva före ett pass. Men tänker inte på att det tar ca 2 timmar att vattna hela ridplatsen och inte alla har tid att bara hänga i stallet hela tiden. Plus att det är skitjobbigt att var 20de minut springa 500 meter för att ställa om bevattningsgrejsen,  man får oftast ställa in hästen i boxen och sedan ta ut den igen, och göra det om och om igen. En helt annan sak är att det ofta rider folk som inte vill ha bevattningen på och då får man inte vattna.. Eller så går dem med på det när man börjar rida men då är det redan ett sandmoln runtomkring padocken, och då kan jag inte rida. 

 

Igår började han bråka om att jag red med bevattningen på och hoppade av och upp igen för att placera om den, vet f*n heller hur det störde honom men det gjorde visst det. 

 

Vi ska ta och kolla lite andra stall, det har nämligen kommit till lite andra saker som får mig att överväga ett byte. Bla. att de flesta i stallet hatar mig och mina vänner pga vem vi rider för. 

 

De senaste tre dagarna har vi verkligen levererat på träningar. För de som undrar rider jag för tränare varje dag, jag känner mig inte riktigt redo för att ta ansvaret för en sådan häst som tottis. Hon är väldigt känslig, klok och lättlärd och det ska utnytjas till max, därför vill jag undvika småfel från min sida. Och det är något våra dagliga träningar tillåter, jag rider med en tränare vars fokus ligger på ryttaren. han vet att hästen gör allt bara ryttaren tillåter det så man får verkligen skärpa sig. Och det har gett resultat, förut behövde jag tänka på hur jag håller vänsterhanden som jag brutit ett x antal gånger och har svårt att hålla rakt, hur jag har fötterna. Nu känner jag det, jag känner när jag kommer ur balans eller stör hästens balans. 

 

Iaf så red vi lite bommar i tisdags, och C häpnade, efter 10 minuter gick tottis i form, och där stannade hon till slutet av passet, hon var verkligen som en fjädrande studsboll då. 

 

I onsdags hoppade vi, hade ingen lust för det alls då jag mådde uruselt, men ännu en gång förvånade vi C och skuttade runt en bana utan problem, utan landingar på fel ben, trots att folk stod omkring och kollade på. 

 

Igår red vi lite markarbete, två cavalettis och två bommar låg framme de kunde ridas i många kombinationer, alla kombinationer krävde sammanspelta hjälper och en allert häst som jobbade bra undan skänkeln. När vi värmde upp frågade C "Jaha, hur känns hon? Hur går hon?" jag ryckte bara på axlarna då jag var mitt uppe i att jobba lösgörande på serpentinbågar. Då ropar C "Alltså, va f*n har det hänt dig? Ni levererar som bara den sedan tisdags"

Sedan jobbade vi på, vi värmde upp på travbommar, däremellan jobbade jag mycket på olika stora volter. Jag tänkte mest på mig själv, på att ha en mjuk hand som inte är stel utan "leker" hela tiden, en följsam sits och en stödjande skänkel, på att kolla uppåt och inte granska marken. 

 

Just nu bär det av mot stallet om typ 10 minuter .. eller inte C ringde precis och sa att det var på tok för varmt för att ta Tottis nu :P Ska jobba henne själv, på kvällen. Kommer kännas riktigt skumt att rida själv, dock får jag tänka på samma saker som jag gjorde igår. Idag står det dressyr på schemat, mycket lösgörande arbete, sedan tänkte jag ta ut henne i naturen för att skritta av, så kanske vi tom vågar oss ner i sjön :) 

De senaste tre dagarna har vi verkligen levererat på träningar. För de som undrar rider jag för tränare varje dag, jag känner mig inte riktigt redo för att ta ansvaret för en sådan häst som tottis. Hon är väldigt känslig, klok och lättlärd och det ska utnytjas till max, därför vill jag undvika småfel från min sida. Och det är något våra dagliga träningar tillåter, jag rider med en tränare vars fokus ligger på ryttaren. han vet att hästen gör allt bara ryttaren tillåter det så man får verkligen skärpa sig. Och det har gett resultat, förut behövde jag tänka på hur jag håller vänsterhanden som jag brutit ett x antal gånger och har svårt att hålla rakt, hur jag har fötterna. Nu känner jag det, jag känner när jag kommer ur balans eller stör hästens balans. 

 

Iaf så red vi lite bommar i tisdags, och C häpnade, efter 10 minuter gick tottis i form, och där stannade hon till slutet av passet, hon var verkligen som en fjädrande studsboll då. 

 

I onsdags hoppade vi, hade ingen lust för det alls då jag mådde uruselt, men ännu en gång förvånade vi C och skuttade runt en bana utan problem, utan landingar på fel ben, trots att folk stod omkring och kollade på. 

 

Igår red vi lite markarbete, två cavalettis och två bommar låg framme de kunde ridas i många kombinationer, alla kombinationer krävde sammanspelta hjälper och en allert häst som jobbade bra undan skänkeln. När vi värmde upp frågade C "Jaha, hur känns hon? Hur går hon?" jag ryckte bara på axlarna då jag var mitt uppe i att jobba lösgörande på serpentinbågar. Då ropar C "Alltså, va f*n har det hänt dig? Ni levererar som bara den sedan tisdags"

Sedan jobbade vi på, vi värmde upp på travbommar, däremellan jobbade jag mycket på olika stora volter. Jag tänkte mest på mig själv, på att ha en mjuk hand som inte är stel utan "leker" hela tiden, en följsam sits och en stödjande skänkel, på att kolla uppåt och inte granska marken. 

 

Just nu bär det av mot stallet om typ 10 minuter .. eller inte C ringde precis och sa att det var på tok för varmt för att ta Tottis nu :P Ska jobba henne själv, på kvällen. Kommer kännas riktigt skumt att rida själv, dock får jag tänka på samma saker som jag gjorde igår. Idag står det dressyr på schemat, mycket lösgörande arbete, sedan tänkte jag ta ut henne i naturen för att skritta av, så kanske vi tom vågar oss ner i sjön :) 

I förrgår ringde det en massa folk till mig när jag var på väg till stallet. Att en häst som går i hagen med Erilia och tvåav hennes vänner lekt väldigt grymt med henne och att hon kan vara skadad. Hon verkade må fin fint när vi kom, kollade henne lite extra nogrant, men inget syntes fram tills vi fattat trav, då haltade hon. C är väldigt, väldigt noga med hältor och igår var veterinären på besök. 

 

 

Hon har sträckt något i vänster framben, igår fick hon en spruta och så ska hon få mediciner i tre dagar till, hon ska skrittas idag och imorgon och lördag och söndag får hon travas lite. 

 

Det har även tagits ett beslut att hon ska skos då vi har mycket grus i stallet och det förstör hennes hovar. Jag är inte förstjust i iden, men jag måste hålla med om att gruset inte gör henne gott.

I förrgår ringde det en massa folk till mig när jag var på väg till stallet. Att en häst som går i hagen med Erilia och tvåav hennes vänner lekt väldigt grymt med henne och att hon kan vara skadad. Hon verkade må fin fint när vi kom, kollade henne lite extra nogrant, men inget syntes fram tills vi fattat trav, då haltade hon. C är väldigt, väldigt noga med hältor och igår var veterinären på besök. 

 

 

Hon har sträckt något i vänster framben, igår fick hon en spruta och så ska hon få mediciner i tre dagar till, hon ska skrittas idag och imorgon och lördag och söndag får hon travas lite. 

 

Det har även tagits ett beslut att hon ska skos då vi har mycket grus i stallet och det förstör hennes hovar. Jag är inte förstjust i iden, men jag måste hålla med om att gruset inte gör henne gott.

Erilia köptes väldigt väldigt tunn, och mkt mat, nogrant vald mat krävdes som en byggnadssten för att få upp henne i vikt. 

 

Då hon inte hade arbetat mer än någon gång per vecka hos den förra ägaren var hennes kondis usel. Vi promenerade mycket i början, lekte i hagen när den var ledig och så longerades hon en hel del. Jag satt upp lite då och då för att rida ett kul pass - kravlöst. Det som kom fram i ridningen var att hon inte kunde fatta vänster  galopp och var extremt rädd för att söka kontakt på tygeln. Galopp probelmet löste vi genom att arbeta från marken med bettet skulle vi få kämpa.

 

För varje vecka som gick red jag lite mer. Samtidigt som passen i longeringslinan blev lite tuffare. I slutet lade jag till bommar så att hon skulle arbeta lite på linan. Jag bestämde mig för att lära mig att jobba på långa tyglar och det blev en del av vårat arbete också. Då hade ca 8 månader gått. Under tiden åt hon mesh 4 gånger i veckan, dagligen fick hon vitaminer, risolja, musli, ett preparat för leder och så havret alla hästar får. 

 

Efter 10 månader tillsammans började jag träna för tränare hon var redo då. Vi började med korta regelbundna pass för att få upp hennes styrka. En dag i veckan hade hon en ledig dag och så tränade vi 4 gånger i veckan ibland 5 resten av dagarna gjorde vi något annat, tog en promenad, tömkörde.

 

Det går inte ens att beskriva hur mycket som krävs för att bygga upp en häst inte bara kroppsligt. Jag blir glad när folk kommer fram och beundras av hennes utveckling. När vi kom till stallet var hon en rädd häst, hon hade en skyllt uppe vid boxen för att hon var rädd för att bli klappad. Det stod "klappa ej", hon var agressiv mot andra hästar och gömde sig i sin egna bubbla, hon hittade en enda häst hon tyckte om och fick panik när hon inte såg den. Nu är hon en av de keligaste hästarna i stallet. Hon puffar på de som går förbi för att bli kliad i pannan. Hon leker med alla hästar. Isolerar sig inte, står inte längre i ett hörn i hagen. 

 

Många blir arga då jag säger att de inte får hoppa upp på henne och rida två varv .. men de flesta har inte gjort denna resa. De vet inte hur det känns att se sin häst lida och kämpa för att förstå vad du vill. De vet inte hur svårt det är för en häst som haft problem i livet att backa. 

Jag kom hem ursinnig, kände mig surast i hela Warszawa! 

 

Jag stör mig verkligen på folk som inte respekterar andra. Jag hade träning idag, åter igen är ju såklart fritids lunkarna tvungna att ligga på en volt framför precis det hindret som hoppas, och våra rop hjälper inte. 

 

Som 8 eller 9 åring, fick jag hemma i Sverige ordentlig utbildning om hur man rider i ridhus med andra och samma regler gäller på padocken på sommaren. Högerregeln finns, temporegeln. Och sen kan man visa respekt för dem som har en hoppträning. Men nej, istället för det är det ju roligare att lite lite var som helst vara lite små taskig och inte ens kolla vart man rider, tvinga folk att tvärnita efter eller precis framför hinder. Istället är det jag som istället för att tänka på hinder, avstånd och vägar tänker, hmm undra var de nu kommer att svänga. Jag har alltså noll koll på hästen efter ett kort tag då hela min energi går åt att bevaka dem andra så att dem inte rider på mig vilket har hänt. 

 

Jag tycker det är helt respektlöst! Jag förstår att de vill slappna av men jag betalar mina träningar med pengar jag slitit för, och jag gör det inte för att låta dem förstöra dem, utan för att utvecklas. Det finns en regel som säger att ryttare som tränas är dem som är viktigast. En annan sak är att det inte spelar roll om jag tränare för tränare eller inte, reglerna är inte ett påhitt som man kommit på ur inget liksom, utan de bidrar till en sak som heter säkerhet, alla hästar är inte så trevliga, vissa sparkas och bits och dp kanske det inte är så kul att rida på en sådan häst. Det sista är att vår padock är 100x80 m stor och om det står två kryss på den och det rider tre stycken kan alla få sin lilla plats, men istället har vissa behovet att trängas vid kryssen bara för att.

 

Jag fick höra att jag ska rida som de andra bara rida på, skita i dem andra och låt dem hålla koll på vart du rider, men nej! Det ska jag inte göra, regler är regler men en annan sak är respekt mot andra. Och det är oförskämt och respektlöst att behandla andra på det viset.  Och detta tänker jag slåss för i vårat stall, det ska vara kul och lärorikt att rida, varje pass ska inte vara en kamp för överlevnad.

 

 

 

När vi kom till det nya stallet var det fortfarande sommarlov för många ungdommar därför sammlades många småtjejer och beundrade den nya lilla araben som snabbt blev en favorit. Erilia longerades mest och reds i skritt trav, många hade sina små åsikter om hur hon rids på tok för lite. Och jag fick ofta lyssna på dem... 

 

Tyvärr var stallet allt annat än jag hoppats på, stall alltiallon drack från morgon till kväll kändes det som, hästarna blev sällan fodrade när det var dags, det fanns inga hagar även om jag blivit lovad så när avtalet skrevs på. Boxarna städades aldrig, så jag mockade själv och fick utskällning för det! Jag sa upp stallplatsen och hade en månad kvar när det som inte fick hända hände, stall alltiallon slog tottis med ett grepp i benet, hela bakbenet blödde och min höst galoperade ut på fotbolsplanen brevid stallet, inte fick jag reda på det av stallägaren eller stallchefen, nej det var småtjejerna som ringde då de hade fått tag på min häst som stallpersonalen sket i, och då de tvättat såret. 

 

Jag belv ursinng, samtidigt som jag grät då jag visste hur min häst mådde, jag sprang till stallet, försökte först prata med stall alltiallon som sket i mig, därför gick jag till stallchefen. Jaha det hade hänt något, men ojdå. Jag sa att jag ändå tar min häst härifrån och tills dess har endast jag tillträde till henne. Då kom stallaltiallon och började skrika ut könsord mot mig.

 

Två veckor senare satt vi på transporten igen. På väg mot ett litet utestall på 24 boxar med endast privathästar, lugn och ro samt reda var namnet. Ja vad ska man säga vi stormtrivs än idag och står där sedan januari 2011. Efter bara någon månad var hon mycket lugnare, det var inga barn som sprang runtom stallet, inga som skrek eller busade. Bara folk som kom dit, skötte om sina hästar. En kille som matade dem och släppte ut dem i hagarna. Dock var ju vår ridning inte på högsta nivå än. Oftast styrde tottis som blev rädd i det svamlande tältridhuset, jag hängde med i svängarna bara. De flesta kollade med stor förvånelse i ögonen - den där hästen blir det ingenting av - trodde dem. Min mormor blev skräckslagen då hon longerades och slog med benen åt alla håll och kanter. Men jag stod på mig framför de andra, även om jag ofta tvekade för mig själv. 

 

bild tagen dagen då vi kom till det nya stallet

När vi kom hem ringde jag runt till familj och släkt, ingen förutom mamma gick med på att låna mig pengar för denna söta tjej. Men jag fick dem iaf, en vecka senare tog jag ner veterinären för att han skulle kolla på hennes skick. Hon gick genom, kontrakt skrevs och jag stod med en egen häst i handen.

 

Jag var förskräckt och livrädd, vad fan hade jag gjort. Jag hade köpt en grön arab, arab! Hur fan tänkte jag? Jag var nära på att springa efter de fd ägarna och böna om att anulera köpet. Men sen tänkte jag efter, om jag red in denna häst skulle jag få henne såld för dubbelt så mkt, eller mer.

 

Jag gick för att hämta henne i hagen, suprise, hon var så rädd för  det att stallägaren brukade jaga in henne med longeringsspö in på ridplatsen som var ansluten till padocken och sen forssa henne vidare med spöet. Det tyckte jag inte om alls, så jag försökte i över en timme att få fast henne det var 25 grader varmt och jag var helsvettig när jag och den lilla damen kom till stallet. Det första jag gjorde var att rida ut med ex ägaren och stallägaren, hon var den snällaste hästen jag ridit ut på. Lydde varje vink, och i skogen där hon slappnade av visade hon sitt steg och sin utsrålning. 

 

Nästa dag åkte jag till henne igen, då jag fortfarande inte hittat stall stod hon i det gamla och jag hade ca 2 timmar dit. Jag satte mig med en påse morötter i hagen och började locka henne för att komma till mig. Denna gång kom det åska, jag satt kvar dygnsur, arg och lerig men efter en timma kom hon, min lilla plutt. Vi gick in till stallet lekte lite inkallning i roundpennen, jag redde ut hennes man och svans och så lunkade vi tillbaka till hagen - kravlöst var teamat på vårat sammarbete.

 

Så såg följande vecka ut, jag fick in henne fortare och fortare. Den sjätte dan såg hon mig nör jag gick längst deras hage från bussen och kom springandes "Hej mamma" verkade hon säga, jag fick in henne hur lätt som helst och möttes i stallgången av en förvånad stallägare som undrade vad jag hade gjort med den hästen, jag log bara. Denna dag hoppade jag upp, vilket inte var enkelt på en häst som hade lärt sig att det räcker att snurra runt för att ryttaren inte ska komma upp. Till slut gick det faktiskt och vi fann varandra i ridningen. När jag reste hem, förstog jag att hon måste stå i stan om jag ska jobba med henne, jag tittade på en stallplats och bokade släp.

 

Hon var livrädd för släpet, då viste jag inte varför, men jag grät och skakade när jag såg paniken i hennes ögon. Långsamt gick hon på, hon gick precis i hälarna på mig. Luckan stängdes och vi åkte mot det nya stallet.

 

Tänkte skriva ner varför jag egentligen började leta häst, hur det kom sig att det blev Erilia, hur jag jobbat med henne och vad våra mål är.

 

Låt oss ta det från början, när jag var 17 flyttade jag pga familjesituationen ner till Polen för att studera psykologi. Jag fick dock inte rida då jag nyss blivit utskriven från SCÄ - stockholms center för ätstörningar. Jag fick bara skritta, därför ägnade jag min tid åt att leta ridskolor, inte en enda var vettig i Polen. Hästarna behandlades som skit, man slog dem och piskade. Ju mer man betalde desto mer fick man göra. Jag såg folk i shorts och toflor och utan hjälmar hoppa... de galoperade på och piskade hästen i varje språng. Till slut hittade jag en vettig ridskola och fick även börja rida på riktigt. 

 

 

Det var semptember 2010 jag hade gått omkull med en häst under en hopptävling på 120cm, under omhoppningen, jag skadade nacken och hade problem med den ett tag. Jag fortsatte att rida där dock, men min pojkvän blev mer och mer orolig för nästa tävling. Det var en dyr ridskola och kostnaderna för 4 ridpass i veckan blev högre än att ha en egen häst. Spontant sa han "varför köper du inte en läromästare, du kan ju hitta en fodervärd". Jag började kika runt på annonssidor. Men tyckte inte om någon förig häst där, antingen reds de på graman eller skarpa bett. Jag har erfarenhet av yngre hästar och bestämde mig kolla på de grundinridna. 

 

Vi kollade på en häst redan nästa dag. Dock var allt så mysko runt den, den skulle vara inriden och så, men ingen sadel eller träns fanns när vi kom, dock skulle de kunna fixa en för en tusing till om jag bestämde mig. Vi tackade nej, när jag kom hem såg jag en ny anons en arab skimmel på 5 år jag ringde och bestämde att vi skulle komma nästa dag.

 

När vi kom så stog en liten mager arab uppbunden intill skimmeln, hon skrapade i marken men ingen kollade på henne, jag frågade om hon också var till salu och om jag kunde provrida de båda. Jag hoppade upp på skimmeln, samtidigt kom fuxen in på banan, hon gick inte att sitta upp på då en tjej skulle "värma upp" henne åt mig vilket visst gick ut på att galopera flera varv i full fart. Jag hoppade upp och skrittade och travade lite hoppade ett lågt kryss. När jag hoppade av puffade hon mig i armen och kollade med sina stora ögon, jag var fast. Jag förstod snabt hur det stog till för fuxen och sa att de ska boka henne för mig i en vecka så jag hinner få ihop pengarna...

 

 

Usch, ännu ett dåligt ridpass, mest mår jag dåligt över att C är besviken på mig... 

 

Vi pratade någon minut om att jag måste ståpå mig mer.. det är liksom så att många som rider hos oss inte kan grundläggande regler och inte tänker på att man kanske ska hoppa hindrett tränaren står vid... och så ropar man "Hoppning oxer!" och de ställer sigbakom den, man får tvärstoppa hästen, rycka i munnen på den, få dåligt samvete över att förvirra det lilla djuret. För att sedan vid hoppning inte täna på banan eller avståndet utan på om man inte krockar med någon... så var det idag också. 

 

 

Man blir så förbannad... rider man tycker jag man kan visa respekt .. speciellt  då någon hopptränar och bara tar upp ena halvan av vår stora ridplats.. nej de måste komma och trängas. I måndags fick jag tvärnita i en studserie då en tjej ställde sig i den även om vi skrek studs.

 

Och när vi är ute och tävlar skriker jag på folk.. där förväntar jag mig att man kan ridregler och liknande.. hemma vill  jag dock inte bråka och jag och tottis blir lidandes, det ska det bli ändring på annars kommer C kasta gräs på mig.. hans träningsmetoder är lite udda ibland.

 

 

 

 

nu är det tävling hos nellieberntsson

 

klicka in dig här (bilden är oxå klickbar)

Har rotat fram lite bilder för att själv se vad jag "byggt för häst"

 

 

januari 2011

 

 

augusti 2011

 

 

mars 2012

 

 

juni 2012

 

 

 

 

 

 

 

Det klickar inte mellan mig och tottis på sistonde, antingen så rider jag som en kratta eller så reagerar jag inte när jag ska alls.... Det är nästan så att jag sätter ihop en anons och låter henne vadra  vidare då jag vill att hon utvecklas. I bakhuvudet sitter dock medvetandet om att det faktiskt är en grön häst jag sitter på, ett sto ... och en arab. Jag vet att man gör flera steg fram för att backa med dem unga. Att en liten läskig vattenpöl kan förstöra hela passet.. Och jag vet precis hur långt vi två har kommit tillsammans, jag köpte en liten undernärd arab. Hon kunde inte fatta galopp för skänklarna och var rädd för träns och sadel. Tillsammans har vi lärt varandra mycket, hon är min pärla men jag har medvetandet att jag är ganska så stor för henne, och att en liten känslig ryttare hade kunnat göra susen. Dock så tänker jag med hjärtat, jag har svårt att släppa henne och släppa vår resa.

 

Jag tänker ge detta en månad, ge henne en paus från hoppningen, göra hoppningen rolig och kravlös igen, ta en galopp längst floden och om vi har problem då än... ja då tar jag beslutet därifrån.